Kategoriarkiv: Skolan – Ped. IT

Efter önskemål ny blogg som lärare öppnad

Http://jimmienordberg.wordpress.com

Det blev samtal om att det var intressant och roligt att läsa mina tankar och om min pedagogik. Därför önskades det att jag valde att renodla den bloggen då de tyckte det var jobbigt att länka bloggen när det var mycket annat. Så därför valde jag att skapa bloggen

Http://jimmienordberg.wordpress.com

Där får ni chansen att följa mina pedagogiska tankar och äventyr.

Att få med sig sina kollegor

På skolan jag arbetar och hela skolområdet har inte varit så aktiv i det digitala, även om det funnits några intresserade så har det inte varit så många. Nu har ju jag fått chansen att arbeta med det och ett av målen är att få andra att se fördelarna och vad man kan använda det till och hur det kan underlättas och göra det bättre.

 

Därför har jag försökt motivera pedagogerna på min skola och en skola till att visa vad man kan göra med hjälp av digitala hjälpmedel. Detta är ett projekt som kommunen har och de som gör detta får som belöning utdelat en hybriddator för halva priset, där man också kan utveckla användande av en dator för eget bruk genom att använda den som en lärplatta m.m. Det borde ju vara en sporre för både pedagogerna och för rektorerna.

 

Men trots detta så är det svårt att få dem motiverade till att göra uppgiften. Det handlar hela tiden om att det är extra uppgifter som läggs på och motivationen verkar inte finnas.

 

För mig som vill använda det digitala och verkligen anser att vi måste det för att eleverna har det i sin vardag redan och vi måste i skolan se till att vi har saker visar som relaterar till vardagen. Men det verkar inte vara tillräcklig bra motiverat av mig för att nå fram. Så för att få igång de andra behöver jag hitta nya infallsvinklar. Det hoppas jag kunna få med hjälp av de få som redan har gjort uppgiften och visat att man kan och vill göra det!

 

Problemet är nog inte att använda sig av digitala hjälpmedel, men det är att man har för få möjligheter att använda det, men man får inte mera material om man inte visar att man vill använda det såå det blir en ond cirkel. Många kanske inte heller vågar ta klivet ut och prova något nytt.

 

Därför känns det mycket roligt att några kollegor verkligen har tagit det till sig och försöker och vågar prova. Det kan motivera ännu flera kollegor att göra detta, för det handlar bara om att våga för att lyckas. De har ju redan grunden, nu gäller det bara att hitta något att bygga vidare på så kanske vi kan börja komma ikapp vardagen och andra skolor som redan hade detta bekymmer för flera år sedan.


Så nu ska jag försöka få igång en skola under vecka 44, sedan blir det att försöka motivera min egen skola igen.

Frustration i arbetet

Jag vet att jag verkligen inte tillhör normen av lärare, åtminstone inte på min skola eller kommun. Det betyder inte att jag har rätt eller fel, men det betyder att jag vågar tänka lite annorlunda och göra lite annorlunda ibland. Jag säger ibland eftersom jag också faller in i de gamla lärarerutinerna, men försöker ta mig ur så fort jag hamnar där när jag inte vill.

 

Det kan ibland vara tungt att dra det lasset och det var framförallt jobbigt i början av karriären då man inte vågade ta någon plats. Jag är inte den som tar mycket plats nu heller men känner mig säkrare och tryggare nu och tar mer plats åtminstone

 

Nu är jag där jag vill vara, när jag nu har fått lite pedagogiskt it ansvar. Vad innebär det? Enligt mig betyder det att man får chansen att arbeta med it i skolan och att jag kan vara där och inspirera och vara en del av utvecklingen av it inom mitt skolområde. Jag får chansen att arbeta med det en dag i veckan. Dock är det fortfarande nytt och mycket tid går åt att själv hitta rätt och använda saker eftersom it inte har varit prioriterat inom skolområdet.

 

För tillfället ligger fokus på att varje skola ska ha en it-plan/strategi, och där börjar frustrationen. Jag vill att det ska utvecklas, jag vill att eleverna ska få chansen att använda sig av det som de redan gör på fritiden, dvs telefoner, plattor och datorer. De ska nu få chansen att se vilket otroligt bra verktyg det är och vilka användningsområden det finns.

 

Jag förstår att 1 till 1 är en vision som är långt borta, men samtidigt läser man om hur många skolor som det finns på och hur bra det kan fungera efter att man arbetat in det. Men när jag bara vill arbeta inledningsvis mot 1 till 5 inledningsvis stöter man på patrull.

 

Jag får intrycket av att man inte vågar satsa eller att man inte tror att det ska gå. Men när man ser att andra skolor klarar det så borde ju vi klara det. Vi får ju självklart ta det successivt men vi måste ju framåt! Att sikta mot 1 till 5 om väldigt många år känns inte som någon utveckling, ska skolan hänga med måste vi komma ikapp resten av världen och det kan vi inte vänta på.

 

Då undrar jag vad det är som gör att man inte är intresserad, för någonting annat kan det inte vara? Eller är det jag som inte kan se helheten?

 

Så kan det absolut vara men jag anser att kan andra skolor och kommuner, varför skulle inte vi kunna vara på väg dit?

 

Man måste våga ibland och för skolan jag arbetar på är det ett jättesteg och utmaning som jag och en kollega tog när vi valde att lägga pengar på 8 st ipads till 47 elever, dvs 1 till 5,875 elever är en stor satsning. Det säger en del om hur långt det är kvar innan vi är framme till 1-till-1.

 

Men jag tänker inte ge upp! Jag tänker visa genom arbetet som vi gör under detta läsår att det är ett bra sätt att arbeta på och att eleverna blir ännu mera motiverade att arbeta. Det måste ju vara grunden för att det ska fungera?

 

Inspirationen kan komma från inlägg som detta

 

http://kilskrift.blogspot.se/2014/09/utvecklingstrappan.html

 

eller detta

 

http://matteochno.wordpress.com/2014/08/31/statusuppdatering-2/